skratt är bästa försvarsmekanismen
Idag var vår första dag på intensivavdelningen på DaNang Hospital. Vi är nöjda, det finns takfläktar i rummet vi ska jobba i och det ska ni veta är ingen självklarhet! Så vi är ganska behagligt varma bara, inte dygnsurt varma.
Vi har fått varsin patient som vi ska arbeta med. Jag hade ett jättebra skämt om våra patienter men med risk att låta helt hjärtlös så hoppar jag över att skriva det här.
Det kanske låter hemskt. Men det är faktiskt så att vi måste distansera oss för att inte bryta ihop totalt. Patienterna är extremt sjuka, och får inte i närheten den omvårdnad de skulle få i Sverige. Medicinsk, visst. Men där finns ingen som håller dem i handen genom smärtan, ingen som lyssnar när en patient försöker sig på att säga något. Ligger du inte still under injektioner blir du inte lugnad med varma ord eller en hand på axeln, här lyfter de handen i ett försök att hota med en smäll.
Det är sant. Och visst finns det också dem som tar sig tid för patienterna, men de är få. Kim An, en av våra lärare, är nog den absolut bästa sjuksköterska jag sett arbeta. Min och Linneas nya förebild, hon jobbar nästan dygnet runt och är bara så fantastisk.
Mrs Thuy, vår handledare dessa tre veckor, nämnde i förbifart att det fanns någon patient med turberkulos på avdelningen. Jaaaaaaaha tänker vi och börjar diskutera hurvida vi är vaccinerade eller inte. Ingick det i allmänna barnvaccinationsprogrammet? Nää, jag minns när mamma berättade om sitt ärr på armen när jag var liten. Det var från en turberkulosspruta och sånt hade bara vuxna. Mitt i diskussionen, som nu är inne på om vi kommer dö eller inte, frågar Thuy: "Are you scared?"
Och det var säkert vänligt menat men hon låter mer som ett storasyskon som försöker lura oss att palla äpplen på mördar-gubbens tomt. Ni vet han i området alla barn var rädda för men kunde inte låta bli att grupptrycka varandra till busringningar osv.
Oavsett så stammade vi fram att vi inte var rädda kanske men är inte vaccinerade. Thuy försäkrar oss att patienten har ett eget rum och vi ska ha munskydd på hela tiden. Här är ingen vaccinerad. Men deras immunförsvar vet tydligen hur man inte ska bli smittat.
Oklart hur det fungerar.
Idag har vi alltså praktiserat. På vägen hem hälsade vi på både Lasse och Bosse vilket som vanligt var en glädjeboost. Traskade vidare hemåt, duschade kallt och åt lunch. Powernapade, jag skypade med C och sen gick vi till plugg-caféet för att plugga. Efter det blev det mat på en ny (!!) restaurang. Linneas tur att skypa med Victoria. Lite cartoon network. Surfande. Snart läggdags.
En vanlig dag i DaNang. Vad händer hemma?
/J.
