Blöta dagar
Det har blivit extremt varmt i Vietnam. Vi går utanför dörren och 30 sekunder senare rinner det på ryggen. Vi har 10 minutens promenad till sjukhuset och blir ännu svettigare av det. Jag läste på instagram att svett bara är fett som gråter så det verkar vara ofarligt. Hellre fettet än ögonen tänker jag även om det verkar osunt.
Hur som helst. Vi kommer till sjukhuset och ställer oss i underkläder under fläkten. Observera fläkt, inte ac. Det blir inte mycket bättre av det kan jag meddela. Kanske torkar svetten in på en del ställen men det ersätts snabbt med nytt. När vi givit upp hoppet om att vara torra individer drar vi på oss klänningen vi jobbar i. Ganska smärtsam process då klänningen fastnar första gången vid knäna av den "lätta" fukten på vår kropp.
När den äntligen är på och vi entrar avdelningen så tar det kanske 5 minuter innan både framsida och baksida är så blöt att det syns tydligt igenom tyget.
Ingen som helst överdrift.
Jag har faktiskt kommit ganska lindrigt undan tidigare. Svettats absolut, men det har varit överkomligt. Här om dagen rann det precis överallt. Det var så in i satans varmt. Jag tvättade ett sår och det rann i hela ansiktet, bröstet, magen, ryggen och längs benen.
Inte heller här finns ett spår av överdrift.
Sjukt störigt att vietnameserna inte har ett enda spår av en endaste svettpärla någonstans.
Idag sa vi hejdå till trauma. Lärarna har gjort mig till någon slags talesman för oss så jag får alltid hålla ett löjligt tal och säga tack och hej.
Idag tog det en intressant vändning. En doktor bad oss att sjunga en svensk sång. Vi försöker skratta bort det så gott vi kan men det går inte. Det är inte bara det att de är fullt allvarliga i deras förfrågan utan ögonen lyser förväntansfullt hos alla. Det går inte att vägra. Så vi sjöng. För läkare, sjuksköterskor och studenter. Väldigt oklart alltihop.
/J.
