Just the way you are
Utseende.
Det är viktigt för de flesta. Andra är sjukligt besatta av det medan vissa inte bryr sig alls.
Vi får nästan dagligen kommentarer om vår utseende. Ofta i form om hur vackra vi är, tack och bock för det, men också lite mindre glädjande kommentarer.
Jag får jämt höra hur lång jag är. Kan inte med ord beskriva hur trött jag är på att höra att jag är lång. Och nej, det är inte bara här. Hemma i Svealand får jag höra att jag är lång också. Ofta. Att 175 cm ska vara så chockerade att folk alltid måste kommentera det, jag förstår inte. Tänk om jag skulle springa runt och kommentera folks höftbredd eller armstjocklek hela tiden, skulle ni inte gilla va? Varför kommenterar man saker sådär ens. "Du är så lång" -"eh ja". Slut på konversation. Jag undrar vad min kontring ska bli nästa gång. "Ja, du har så korta naglar" kanske.
För att ni ska missförstå mig rätt; jag blir inte ledsen när folk säger att jag är lång men så jäkla lång är jag inte ens.
Hur som helst. Nu svävade jag iväg lite. Vi får också höra att vi är stora. L och T blev kallade elefanter på en Facebook bild. Det är ju roligt att höra. När L skulle ge en patient en injektion så blev han nervös för hon var så big.
"She said she can't belive you're so big" är inte helt ovanliga översättningar vi får höra.
Vad gör man? Jo man skrattar.
Chau's mamma frågade varför jag hade gult hår. Jag svarade lite stött (vem vill ha gult hår?!) att jag är född så här. "Är det naturligt??" -"ja". Och så kommer asgarvet. Där sitter de och hånskrattar åt mig för att jag föddes med en speciell hårfärg och vi bara skrattar med.
Mina fräknar som jag lärt mig att älska tycker de att jag ska bota med en kräm man använder i 6 månader som ska få dem att försvinna.
För att inte tala om hur stora fötter vi har. Och händerna.
Jättar har inte bara funnits, de finns uppenbarligen.
Glad påsk!
/J.
