Let love rule
Idag har vi besökt en skola för funktionshindrade barn. 250 barn mellan 2 och 25 år gamla går på skolan mellan 8-14. Skolan är så otroligt fin, med stora och ljusa lokaler. Vi blev alla väldigt imponerande över det arbete de som jobbar där lägger ner. Barnen/ungdomarna lär sig allt från teckenspråk och stavning till trädgårdsarbete och bakning. Både jag och Linnea har jobbat inom verksamheten hemma i Sverige och tyckte att vi minsan har en del att lära!
I Vietnam är det fortfarande tabu med förståndshandikapp och andra funktionshinder så man ser väldigt sällan, om inte aldrig, de här barnen ute i samhället.
Vi blev nyfikna på vem som egentligen betalar för hela kalaset och det är rika människor i Vietnam som väljer att skänka sina pengar för att alla dessa barn ska få en dräglig uppväxt. 80% av barnen på skolan kommer från fattiga förhållanden och utan dessa vardagshjältar är det svårt att föreställa sig var de hade hamnat.
En fantastisk fin gest att regelbundet sponsra med pengar till en sådan här privat verksamhet. I Sverige känns det som vi hellre sitter på pengarna. Kanske investerar dem i vapen- eller oljefonder. Alternativt köper en väska för 20 papp med något viktigt märke på som man måste ha och visar upp i bloggen, eller varför inte ett par nya bröst? Påfyllning av läpparna på köpet.
Den lilla killen tyckte Kenneths kamera var himla spännande!
Ett av alla stora och ljusa lek-/rehabiliterings-/träningsrum.
En del av den stora utegården där de odlade olika grönsaker och frukter.
En av eleverna var i full färd med att måla den här tavlan när vi kom. Där fanns flera stycken fina tavlor som alla målades av barnen på skolan.
Klassrum.
Här bakas det! Skolan hade sitt egna lilla fik där de bakade allt själva. Gott var det också :D
Trädgård med blomodling (säger man ens så?). Av blommorna gjorde de sedan fina buketter som såldes för att vi in lite extra pengar till skolan.
Den här killen sprang fram till Linnea och bokstavligt talat kastade sig upp i hennes famn. Sånt man kan kalla kärlek vid första ögonkastet!
Spännande med besök.
Glädjen bland barnen gick att ta på.
Sångstund i klassen.
Det kröp i kroppen på alla barnen innan fröken sa att det var okej att gå fram till mig och säga hej. Kunde lika gärna vara startskottet på 60 meter i OS. Alla sprang fram och tog mig i handen, klappade mig på armen eller pillade lite på kameran. Sen var det bra, lika snabbt som de var framme var de sedan tillbaka i skolbänken som om inget hade hänt.
All kärlek till er,
/J.
