Att sakta godkännas
Idag fick vi gå upp tidigt. Halv 8 skulle vi träffa samma godingar som hämtade oss på flygplatsen.
Lunch! Mai sitter skymd bakom Linnea.
Vi gick till universitetet och träffade handledare och läkare. Och läkarens staff.
De tre vita, handledare och läkare satt i mitten av rummet runt ett runt bord. The staff satt vid vanliga bord, ordnade som ett U kring oss.
Staffen bestod av kanske 12 tjejer. Alla ser ut att vara i 14 årsåldern. Läkarn, som för övrigt når upp till min armhåla, vill att vi ska hälsa på alla. Så vi börjar ta i hand. Säger 'Johanna', 'Linnea' & 'therese'. Alla såg så konstigt på oss, som om de noga spanade in varenda por i våra ansikten. Vi valde att anta att det var på grund av vår slående skönhet. Vi insåg dock ganska snabbt att de såklart inte hade den blekaste vad vi egentligen gick runt och sa.
Så när vi tog de sista i hand lade vi till 'my name is'. De såg inte lika förvirrade ut.
Observera gärna att det är lite oklart om läkaren är läkare eller möjligtvis rektor.
Vi blev bjudna på kaffe. Och sedan lunch med världens sötaste kattungar som sällskap. Först kaffe. Kaffe och melonkärnor. Det där med melonkärnor är lurigt. Man ska skala dem genom att bita sönder dem. Utan att krossa dem. Det krävs lite finess som vi inte föddes med. De skrattar ihjäl sig. Jämt åt mig också känns det som. Jag drack kaffet fel också. När jag tar upp glaset och ska dricka utropar alla tre 'ooooh no no no no'. Nähä. Inte ett rätt! Skeden ska man använda vid första smakupplevelsen.
Nu väntar vi på moppeskjuts. Mai skattar åt vad jag betalat för mina byxor. Man kan tydligen pruta i vanliga affärer. Borde jag veta med Kjell som svärfar!
Totalt misslyckad som vietnames.
Under väntan i Vietnam blir en kvart snabbt en timma.
/J. 
Kaffe och melonkärnor överallt. Lunch! Mai sitter skymd bakom Linnea.
