Hometown.
Jag är i Vietnam. Jag är i Vietnam på utbyte och har fått en chans som många aldrig kommer få. Jag har fått en chans att bo och leva i ett annat land med en helt annan kultur. Jag kommer få chansen att lära mig massor, om landet, kulturen och inte minst om mig själv. Vi är här som sjuksköterskestudenter och det är en fantastisk möjlighet att få praktisera en hel termin här i Da Nang, på ett sjukhus som kommer vara så olikt de vi är vana vid. Jag kommer att utvecklas och växa in i min framtida yrkesroll som sjuksköterska. Jag kommer utvecklas inte minst som människa, men framför allt är jag här för att bli en bättre sjuksköterska. För att få utöva yrket praktiskt och inte sitta i skolbänken ett halvår till och lyssna på trötta lärare.
Detta ska jag få göra i Da Nang, Vietnam. Jag är faktiskt väldigt tacksam för det. Jag trivs i stan. Jag trivs med min sambo och med mina nya vänner. Jag ser mig inte som en bortskämd unge. Jag har visserligen alltid haft mat på bordet, en egen säng, kläder och vi har nästan varje år varit utomlands med familjen under min uppväxt.
Men jag är inte bortskämd. Jag förväntar mig inte att saker och ting ska hända utan att själv aktivt se till att det sker. Men nu är jag lätt förbannad. Kanske är uppgiven ett bättre ord? Sur för att jag inte får som jag vill.
OS.
Vi kan inte se OS.
Vi har testat allt! Det kryper i kroppen på mig! OS borde ta mig tusan ha en egen världskanal som sänder dygnet runt. Inget annat är acceptabelt!
Speciellt irriterad blir man när Christoffer frågar efter stream för han "har letat överallt verkligen men hittar inget". Jaaa buhu, stackars dig. Han får en länk och JAJEMÄÄÄÄÄÄÄÄN det funkar omgående. Hur ledsen blir man inte då? Jag känner sorg i mitt bröst. Sen blir man ju förbannad. Där sitter han och kan äta svenskt godis och kolla på OS i godan ro. Och kan känna adrenalinet när Kalla tar in på spurten. Se oss ta första os-guldet. FY FAAAAAAAAAN. Skjut mig. Alternativt alla andra.
Och här sitter jag. Som en tjurig unge med armarna i kors och hänger läpp.
