systrarivietnam.blogg.se

Man kan inte annat än älska det vietnamesiska folket. De är ju bara helt jäkla fantastiska!

 

Idag kom vi fram till Da Nang. Vår hemstad de närmsta månaderna. Känns jäkligt bra! 

Vår kontaktperson och en till kvinna från internationella avdelningen på universitetet hämtade oss på flygplatsen. Med en ordentlig bil. Man är ju inte jättesvårflirtad numera så där hade de oss på fall direkt!

 

Efter installation på hotellet sökte vi oss utåt för att hitta någon slags matbit. Linnéa var hungrig. Igen. Ni där hemma ska veta att det ibland kan vara ett problem att stilla hennes mat-behov. Hon äter mer än mig. Och för er som känner Elina Kronkvist. Hon äter mer än henne också. Idag vägrade hon dessutom sitta på en plaststol, vilket problematiserar matsökandet en hel del i ett land som detta.

Men! Efter bara ett kvarter så tittade vi in i ett 'hål i väggen' och i ungefär samma sekund så flög Vietnamesen upp och 'Helloooo, Hellooo':ade oss. Han var så söt att man tänkte att det kanske inte hade varit dumt om det var han är som var på menyn idag.

Så var inte fallet.

Menyer fanns inte, men stolarna var godkända av plastallergikern så vi satte oss ner. En man kom som på beställning på moppe och serverade oss te. Den söte mannens fru började med maten. Vi fick inte välja, så vi fick mamma-, pappakänsla direkt. Maten serverades och det var SÅ GOTT! 

Med noga iaktagelse åt vi. I kanske tre minuter. Sedan kommer den söta och frågar om han får hjälpa mig. Gör jag fel? Eller är mitt bordsskick inte godkänt? Jag är ju ändå den i syskonskaran som lyckats bäst i den kategorin. 

Jag gjorde fel och den söte visade oss. Lite ris, skrapa ner lite av örterna, ta lite morot/kål-sallad, en köttbit och till sist sås. Om maten kunde bli bättre så blev den det nu! Jag älskar honom. Jag ska äta söndagsmiddag där varje söndag nu tror jag. Han fick hjälpa oss en omgång till med att klippa kötet i mindre bitar. Vi hade slitit med gaffel och sked.

Jag frågade om han kunde visa vägen till någon supermarket eller food-affär. Då började han prata om katolska kyrkan och undrade om vi var katoliker. Nää. Vi är .. ja det där andra.

 

Vi tackade för oss. Oklart om han förstod att vi kommer komma tillbaka. Vi lämnade nämligen alla en liten hög med ris. Vi var mätta. Men han var övertygad om att just den delen av riset var äcklig. Så då ville han inte ha fullt betalt. Det fick han ändå. Han verkade inte alls förstå att man faktiskt kan bli mätt innan tallriken är slickad. 

 

 

Sedan gick vi för att skaffa oss mobiler. Pekade oss fram. Ingen verkar kunna engelska ordentligt trots att vi innan avresa fick höra att de minsann är jättebra på just det språket.

Mobilsäljarkillen kunde i alla fall skriva not good när han tyckte det om någon telefon. Jag försökte säga att vi behöver ingen bra, bara vi kan ringa och skicka sms. Men det kunde man visst inte. Misstanke om stöldgods väcktes.

Nu när telefonen laddats och vi fått obegripliga sms med diverse gott nytt år hälsningar blandat med vietnamesiska meddelanden har misstanken starkts.

 

/J.