Några om, många men.
Att ta sig från punkt ett till punkt två i dessa länder är inte alls lika simpelt som man tycker det borde vara.
Vi köpte biljetter. Skulle få en privat taxi då de andra inte gick några tider som passade oss. Men det var jättebra sa thailändskan med den söta hunden. Stor bil så alla väskor får plats och ni får gott om utrymme. Fy vad bra.
Sen bad hon oss hjälpa henne att fixa hennes ögonbryn.
När vi dagen efter packat färdigt, mödosamt tagit oss ner för trapporna så möts vi av den minsta, svarta dektektivbilen du kan tänka dig.
Såklart.
Man orkar ju inte ens bli sur.
I bagaget får en väska plats. En väska och ett litet handbagage. De två återstående får tryckas in i framsätet. Och ja. Vi tre lite halvsvettiga tjejer får alltså sitta i baksätet. Oj vad mycket plats vi fick. Kanon verkligen. Varje gång man försökte lägesändra så var man tvungen att sära på våra igenklistrade armar. Ni vet, när man sitter hud mot hud och så är det inte lent utan klibbigt.
6 timmar kvar. Yey!
Efter ett tag stannar vår chaufför med en taxi bakom oss. Jaha då har bilen gått sönder, däcken tydligen. Ja och vad fan trodde du, tänkte jag. Du har en liten leksaksbil utan någon som helst stötdämpning och så packar du den med 70 kg packning och 180 kg kvinnokött. Då går det så.
180 kg är i underkant. Men vikt och sånt är ju känsligt så vågade inte fråga efter exakt vikt.
När vi 6-7 timmar senare börjar närma oss flygplatsen ringer vår gamla chaufför och frågar om allt är okej. Det var ju gulligt av honom.
Planet däremot. Fantastiskt. Halv tomt och sköna säten.
Och så kom vi fram till Saigon. Kaos. Moppe-kaos.
/J.
