avklarad värmebölja.
När jag berättade för Daniel att det var över 40 grader här och man inte kunde vara ute så sa han "årets ilandsproblem". Då ska jag berätta för dig Daniel Andersson att det var så jävla varmt att varken hav eller fläkt kunde lindra smärtan. Bacon kunde stekas rakt på asfalten och inte ens råttorna tog sig upp ur kloakerna.
Nu är det bättre, idag har maxtempen legat på behagliga 35°C.
Här i Da Nang lär vi nog oss något nytt varje dag (förutom igår när vi hade årets mest ineffektiva dag). Antingen rent praktiskt eller sådär vackert själsligt. Idag har vi lärt oss att de annars så vänliga och omtänksamma vietnameserna inte hjälper sina patienter med andnöd. Nä, den lilla vita flickan fick lägga en lugnande hand på ryggen och berätta det uppenbara för den enda engelsktalande i personalen (som för övrigt är japan); Patienten har svårt att andas.
Då ska ni veta att patienten redan försökt få personalens uppmärksamhet i 5-10 minuter utan att någon så mycket som blinkade. Mellan andetagen ropade han på läkaren att hjälpa honom, som bara gick förbi. Helt sjukt. Vi blev så förbannade, hur fan kan man som sjukvårdspersonal bara gå förbi en man med världens dödsångest??
1 timma senare; efter lugnande ord, tjat på läkare och fläktande med kartongbiten de har som fjäder, så sätter de äntligen på patienten en syrgasmask.
Inget mer.
Att syresättningen låg på mellan 75 och 85% var ingen big deal. Att patienten inte bara hade andnöd utan också panik (såklart) var inte heller något som man lyfte ögonbrynen åt. Vi höll i alla fall hans hand. Pratade lugnande med honom. Hjälpte honom igenom ångesten så gott vi kunde.
Ibland känner man sig liten. Och otillräcklig.
Ta hand om varandra!
/J.
