glädje och kärlek
Mitt emot ett av våra lunchställen (den enda nudelsoppa som funkar) ligger en skola för barn med funktionsnedsättning. Så idag bestämde vi oss för att promenera in där och kolla läget. Efter lite nervöst fnitter från icke-engelsktalande anställda fick vi träffa chefen som var mer lätt-engelsktalande kan man säga. Vi presenterade oss, alltid väldigt oklart hur mycket de förstår, och sen blev vi visade upp till klassrummen. Där blev vi lämnade och fick promenera själva från rum till rum. Säga hello, skaka hand med de som vågar osv. 
Glädjen från barnen är nästan överväldigande. Och som oftast blev också den här upplevelsen en positiv erfarenhet.
Ursäkta den värdelösa bildkvallen men skakar man värre än en katt som stöter på en Vietnamesisk råtta så blir det så.
/J.
