systrarivietnam.blogg.se

Igår var det hundra dagar sedan vi lämnade vackra Sverige. Vi kom på det sent på eftermiddagen och började fundera på hur vi skulle fira. Vi insåg dock snabbt att dagen redan bjudit oss på så mycket att vi inte behövde fira något speciellt. 

Igår presenterade vi nämligen Lasse för Bosse. Bosse är som ni redan vet vår hund här, en busig liten energi boll skulle man kunna beskriva honom som. Men när Lasse kom och också ville klappa blev Bosse helt plötsligt en lugn hund som kunde hållas i famnen utan att få spring-runt-i-cirklar-abstinens. Det var fint att se. 

När vi gosat klart med Bosse och hans klumpiga tonårskompis Leo frågade vi Lasse om vi fick se hur han bor. 

På teckenspråk såklart, ingen dramatisk förändring i våra språkkunskaper tyvärr. 

Vi fick följa med och hjärtat blev lyckligt.

Lasse har en hjärnskada, efter en trolig hjärnblödning vet vi nu. Men innan visste vi inte, vi trodde kanske att han var född sådan. Och funktions- och förståndshandikappade har inte samma möjligheter här i Vietnam som hemma. 

Jag har hela tiden varit rädd för att Lasse bor ensam, för att inte ha mat varje och för att han inte ha något att se fram emot om dagarna mer än de minutrarna han hälsar på oss. Nästan alltid står han där på trottoaren och möter oss, eller vinkar till oss på andra sidan vägen. Alltid har han samma kläder.

Vi säger hej, how are you, whats your name och happy new year. Det är var språket tar oss. 

Nu vet vi att Lasse bor bra, tillsammans med sina två systrar och sin bror. Han har tak över huvudet och människor som älskar honom.

Han jobbade som lärare förr men fick 1981 en hjärnblödning, för att han jobbade så hårt sa grannen.

Vi satt med Lasse, hans familj och grannar och pratade på den knappa engelska som talades av deras 25 åriga granne. Vi blev bjudna på vatten och jordnötter.

Detta gav oss ro. I tre månader har vi bott här i Da Nang. I tre månader har vi vinkat till Lasse om morgonarna påväg till sjukhuset. I tre månader har vi skakat hand och utbytt fraser med Lasse när vi går hem från sjukhuset. Alltid undrat vem han är, var han kommer ifrån. Vi tycker mycket om Lasse, och gav därför honom ett eget namn då vi inte visste hans.

Det var en väldigt känslosam stund att bli inbjuden till familjen. De var så vänliga och välkomnande.

När vi ser att Lasse sitter mittemot oss med tårar i ögonen är inte heller våra långt borta. 

 

Det kanske låter mesigt. Konstigt. Men att vara hjärnskadad i Vietnam innebär utstötning. Innebär att när någon hälsar på dig så skrattar alla andra runt omkring, för ingen annan pratar med dig. Innebär noll möjligheter till jobb eller sysselsättning om dagarna. 

Att göra skillnad för någon genom att vara vänlig. Hälsa. Vinka tillbaka. Inte titta bort eller tycka det är pinsamt och konstigt att prata med någon som inte är som alla andra. Det känns så jävla bra. Jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över oss. Att vi inte tittar bort. Att vi ser våra medmänniskor. Att vi tar oss tid att stanna upp. Fråga. Le. Och göra skillnad för en enskild människa. 

 

Definition av välmående.